Muhammed ben Da'ud, den andre sultanen i den seljukiska dynastin i Persien, och barnbarnsbarn till Seljuk, grundare till dynastin. Han antog namnet Muhammed när han konverterade till Islam och fick sitt öknamn, Alp Arsalan (modig lejon), genom sin militära makt. I historien är han känt som en modig, generös och hjältemodig krigare och ledare.
Han efterträdde sin far, Daud, som ledare av Khorasan år 1059 och sin farbror, Toghrul, som sultan av Iran och Bagdad år 1063 och därmed ensam härsakre av Persien, från floden Oxus till Tigris. I stärkandet av sitt imperium och kuvandet av sina konkurrerande fraktioner var han ytterst skickligt assisterat av Nezam ul-Molk, sin vezir, en av de mest eminenta statsmännen i tidig muslimsk historia. Efter att ha säkrat freden och säkerheten i sitt rike, sammankallade han ett råd bestående av olika stater och utnämnde sin son, Malik Shah I, son sin arvtagare och efterträdare. I hopp om att erhålla ett snabbt byte i den rika kyrkan, S:t Basil i Caesarea, Kappadokiens huvudstad, gick han i första ledet för den turkiska kavalerin, korsade Eufrat och gick in och plundrade staden. Sedan marscherade han in i Armenien och Georien, vilka han helt erövrade år 1064.
År 1068 invaderade Alp Arsalan det bysantinska imperiet. Kejsar Romanus IV Diogenes, som ledde armén personligen, mötte invaderarna i Kilikien. Under tre mödosamma slag, de två första som leddes av kejsaren själv medan det tredje leddes av Manuel Komnenos, besegrades turkarna helt år 1070 och kördes tillbaka över Eufrat. År 1071 gick Romanus återigen ut i strid och tillsammans med 100 000 man inklusive en styrka bestånde av den turkiska stammen Uzes, franker och normander, ledda av Ursel av Bahol, avancerade in i Armenien. Vid Manazkert, vid Murad-tchai, norr om sjön Van, möttes han av Alp Arsalan. Sultanen föreslog fredsvillkor vilka avslogs hånfullt av kejsren och "Slaget vid Manazkert" ägde rum i vilket grekerna, efter en fruktansvärt massaker, blev totalt utplånade av Alp Arsalan, ett resultat som berodde mest på det turkiska kavalleriets snabba taktiker. Romanus togs till fånge och fördes till Alp Arsalan som behandlade honom med generösitet, och efter att man hade kommit överens om fredsvillkoren, skickade iväg kejsaren fullastad med presenter och under respektabel militäreskort. Följande berömda konversation sägs ha ägt rum efter att Romanus IV fördes som fånge till sultanen:
Alp Arsalan: "Om du var den som tog mig tillfånga, vad skulle du göra?"
Kejsaren svarade: "Förmodligen skulle jag döda dig eller skicka dig till Konstantinopel för att ställa ut dig i gatorna."
Alp Arsalan svarade: "Min bestraffning är ännu hårdare... Jag benådar dig. Du kommer att släppas fri."
Sultanen höll vid sitt ord och befriade kejsaren. Tyvärr var hans undersåtar betydligt ovänligare än hans egen fiende. Kejsaren gick ett grymt öde till möstes när han kom fram till sitt rike. Alp Arsalans nåd blev en förbannelse för honom. Han förblindades och slutligen dödades efter en hemsk tortyr.
Efter Alp Arsalans segrar skiftades balansen i Främre Asien helt till seljukiska turkarnas och sunnitiska muslimernas favör. Medan det bysantinska imperiet skulle fortsätta i yttligare nära fyra sekler, och korstågen skulle utmana detta fakta under en kortare tid, innebar deras seger vid Manazkert början på den turkiska dominansen i Mellanöstern.
Alp Arsalans rike sträckte sig nu över nästan hela västra Asien. Snart förberedde sig han en marsch för att erövra Turkestan, hans förfäders ursprungliga hem. Tillsammans med en mäktig armé avancerade han till Oxus-flodens stränder. Innan han kunde korsa floden på ett säkert sätt måste han dock först erövra vissa fästningar, en av vilka försvarades rigoröst av dess guvernör, Yussuf el-Harezmi (en khwarezmier), under flera dagar. Denne tvingades dock till slut kapitulera och fördes som fånge till sultanen som dömde honom till en grym död. I desperation drog Yussuf sitt dolk och rusade mot sultanen. Alp Arsalan, en av de skickligaste bågskyttarna på sin tid, beordrade sina män att inte ingripa, drog sin båge men hans fot halkade och pilen missade målet och fick mördarens dolk i sitt bröst. Såret visade sig vara dödligt och Alp Arsalan dog några dagar efter att han hade fått det. Vid sitt dödsbädd viskade Alp Arsalan att hans fåfänga hade dödat honom. "Vid gud", lär han ha sagt, "omsluten av stora krigare hängivna till min sak, vaktad av dem dag och natt, borde jag ha låtit dem göra sitt jobb. Jag hade blivit varnad om att inte försöka skydda mig och att inte låta mitt mod komma i vägen för min förnuft. Jag glömde dessa varningar och här ligger jag, döende i plågor. Kom ihåg väl denna läxa och låt inte fåfängan överskugga er sunda förnuft..."
Alp Arsalan dog fyra dagar senare från såret den 25 november 1072 under sitt 42 levnadsår. Han togs till Merv och brgravdes bredvid sin far, Çagir Bey.
